Paavon Perunasivu

Filtsjuka är en nygammal risk för potatisodlingen

Ahvenniemi, P. Potatis&Grönsaker 2003(3)10-11.

Svampen Rhizoctonia solani orsakar filtsjuka, groddbränna och lackskorv på potatis. Under de senaste åren tycks problemen med skador av denna svamp ha ökat.

Orsaken till att filtsjukan verkar ha ökat i betydelse under de senare åren är inte helt klar. Kanske odlare bara har blivit mera uppmärksamma på den. Odlingskulturen på gårdar som har specialiserat sig på potatis är ganska ensidig monokultur, och jordbunden Rhizoctonia solani –svamp som förorsakar filtsjuka kan också ha ökat i potatisjordar med årens lopp. Eller kanske det finns mera lackskorv än förut i utsädet? I alla fall har man i Finland börjat fästa mera uppmärksamhet vid filtsjukan, både hos odlare, rådgivning, potatisfirmor och forskning.

Rhizoctonia solani börjar angripa potatisen i tidigt skede. Redan före uppkomsten kan groddarna ha fått sk. groddbränna. Antingen stryker hela groddens topp med eller så blir det kvar ärr som syns i själkarnas basdel under hela sommaren. Som följd av groddskadorna blir det en del luckor i potatisbeståndet, uppkomsten fösenas och stjälkantalet reduceras. Lite senare när jordlöpare börjar utvecklas skadas de på ungefär samma sätt som groddarna. Även små knölar i skadade stoloner kan lida av angreppet. På hösten bildas slutligen sklerotier på knölytan, lackskorv, som svampen behöver för övervintringen.

Avkastningen minskar, kvaliten lider

Avkastningen och kvaliteten försämras som en följd av angreppet. Inverkan på avkastningen kan variera mycket, beroende på potatissorten och förhållanden. Om det finns mycket smitta, antingen i utsädet som lackskorv eller i jorden, så får man i det långa loppet lov att räkna med ungefär 15 % skördeminskning. Det beror mest på att potatisens utveckling blir försenad, som följd av groddskadorna.

Kvalitetsförsämringen beror huvudsakligen på stolonskadorna. Nästan alla jordlöpare kan dö i svåra angrepp. De som blir kvar, där knölen hinner börja bildas innan svampen har dödat stolontoppen, är korta och knölarna bildas nära varandra, stjälkarna och jordytan. Som följd av detta försämras skördens storlekssortering, knölarna blir missformade och grönfärgningen ökar.

Andra skador som filtsjukan förorsakar är växtsprickor och ihålighet för sorter som är känsliga för sådana åkommor, samt att det kan bildas olika slags gropar och fåror i knölen. Slutligen blir också skördens torrsubstanshalt lägre. I och med det ökar blötkokningen och ett besmittat parti har överlag ojämn kokkvalitet. I litteraturen finns det också antydningar om höjd halt av reducerande socker och som följd av det försämrad chipsfärg.

Lackskorvbekämpningen är a och o

Då både utsädet, där i form av lackskorv, och potatisjorden är smittokällor, bör båda tas i beaktande vid bekämpning. Kampen är såvida inte alls hopplös, eftersom man redan känner till en del goda vapen mot sjukdomen.

Utsädets lackskorvsmitta bör reduceras redan vid utsädesproduktionen. Ett enkelt sätt är att skörda utsädesodlingen innan lackskorv börjar bildas. Den är nämligen förknippad med potatisens mognad. Kemisk blastdödning snabbar på mognadsprocessen och för att förhindra lackskorven borde upptagningen ske inom tio dagar efter blastdödningen.. Enbart mekanisk blastdödning är något mindre lackskorvbefrämjande. Slutligen, om potatisen får mogna i fält så länge att blasten har vissnat, är det för lackskorvbildningen ganska likgiltigt om blasten är dödad kemiskt eller mekaniskt eller inte alls.

Det som i stället kan hjälpa kvalitativt är så kallad green crop –upptagning i två steg, där man i första skedet tar upp alla andra plantdelarna utom knölarna, som begravas på nytt i jorden för någon tid. Lackskorvbildningen stimuleras av mognande delar av potatisplantan i jorden, och därför är det till fördel att avlägsna dem. Då rötterna bryts lös upphör vätske- och näringsströmmen till knölarna, som vid kemisk blastdödning kan vara bidragande orsak till lackskorv. Jorden luckras då också upp, vilket avlägsnar gaser, som avsöndras från knölarna, och som stimulerar lackskorvbildningen. Den här metoden är dock onödig om man i stället strävar till att helt enkelt skörda utsädet så tidigt att lackskorvbildningen ännu inte har börjat.

Bekämpning av jordsmittan förutsätter växtföljd

Rhizoctonia solani överlever i jorden mellan två potatisskördar som sklerotier eller som mycelium på organiskt material. Sklerotierna mister dock så småningom förmågan att gro och svampen är inte heller så väldigt effektiv på att utnyttja jordens organiska näringsreserver. En paus i potatisodlingen är därför ett effektivt sätt att minska jordsmittan. Potatis bara vart fjärde eller femte år garanterar att jordsmittan är på så låg nivå att den inte vållar något som helst problem. Då lämpar sig jorden säkert för t. ex. utsädesodling. Ju tätare man har potatisodling desto större problem. Potatis vart tredje år torde dock hålla jordsmittan tillräkligt nere för att produktion av matpotatis skall lyckas.

50 % potatis i växtföljden har i holländska försök varit för mycket och till exempel förorsakat till och med mera lackskorv än monokultur. Det kan i monokultur bildas någon slags suppressiv faktor i jorden, som åtminstone i någon mån hindrar lackskorvbildningen. Man har lyckats isolera en svampart, Verticillium biguttatum, som är filtsjukesvampens mycoparasit och troligen orsak till minskningen av angreppet. Det bör dock betonas, att monokultur är absolut ingen bekämpningsmetod. I stället är det så, att de allra värsta sjukdomsfallen oftast finns just i monokulturfält.

Betningen biter

Effektiv betning tycks bita ganska väl på knölsmittan, åtminstone om knölen är bara måttligt lackskorvig. På vilket sätt man utför betningen har dock stor betydelse. I Finland har många odlare övergått till så kallad doppbetning, där man helt enkelt väter utsädet ordentligt. Bara uppfinningsrikedom sätter gränser för, på vilket sätt man utför ”tvättandet”. Ökning av stjälkbakterios har varit det stora frågetecknet med det här förfarandet. Det har dock praktiserats redan under flera års tid och stjälkbakterios har sällan vållat problem. Utsädet bör dock torkas ordentligt srax efter behandlingen.

Det finns flera likvärdiga preparat mot filtsjukan. I Finland används mest Moncut (flutolanil). Andra lika goda medel är Rizolex (tolklofoss-methyl) och Monceren (pencycuron).

Ju större sklerotierna på knölytan är, desto svårare är det förstås att få död på all smitta med betningen. I våra egna betningsförsök på Keskos försöksgård sanerade doppbetning av svårt lackskorvigt utsäde av sorten Kulta smittan rätt så effektivt. Avkastningen och stärkelsehalten steg till samma nivå som med friskt utsäde och grönfärgade och missformade knölar försvann. Att viss smitta i alla fall fanns kvar efter betningen bevisas av att skörden av betat utsäde blev lika lackskorvigt som obetad. Det fanns också tydligen tillräckligt med smitta kvar att förorsaka en del växtsprickor för sorten, som är känd för sin extrema känslghet för den åkomman.

Resistent potatissort – en lösning ?

Potatissorterna skiljer sig i motståndskraften mot filtsjuka. Det beror dock mest på slumpen. Det finns nämligen ingen riktig resistensförädling mot filtsjukan någonstans. Sortskillnaderna beror oftast inte heller på varierande motståndskraft mot infektionen utan på varierande reaktion på sjukdomen. En snabbväxande sort kan komma så snabbt till ytan att svampen hinner inte infektera grodden. Sorter med stadiga, tjocka stjälkar tar mindre skada av sjukdomsfläckarna i stjälkarna än sorter med många tunna stjälkar. Sent mognande sorter får mindre lackskorv än tidiga. Sorter med stabil knölkvalitet klarar sig med mindre kvalitetsfel också när filtsjukan angriper. Någon sorts passiv förädling mot kvalitetsskador som filtsjukan brukar alstra kan till viss del vara orsaken till den här sortens skillnader.